När en orosanmälan drabbar familjehemmet

För många familjehem är uppdraget mer än ett arbete, det är en del av identiteten. Att vara en trygg plats, att göra något gott för någon annan, att vara en familj man kan lita på. När det då kommer en orosanmälan kan det kännas som en fullständig chock. Inte bara som ett ifrågasättande av det man gjort, utan som ett ifrågasättande av vem man är.

Det här kan beskrivas som en ontologisk chock, när grunden man står på plötsligt skakar. Självbilden hotas. Tilliten till omgivningen försvinner. Det som tidigare känts meningsfullt och självklart börjar kännas osäkert. Man känner sig utsatt, drabbad och kanske till och med sviken.

Vanliga känslor i ett sådant läge är rädsla, sorg, skam och ilska. Men dessa känslor är ofta svåra att bära. Många försöker snabbt gå vidare, hitta lösningar eller undvika det som väcker minnet av det som hänt. Det är ett sätt att skydda sig, men det kan göra att smärtan stannar kvar under ytan.

Känslor fungerar som inre varningssystem. De signalerar att något viktigt har hänt och något vi behöver förstå och bearbeta. Om vi inte ger plats för känslorna riskerar vi att agera utifrån dem på sätt som inte hjälper.

För att kunna gå vidare på ett hållbart sätt behöver familjehemmet stöd i att stanna upp och reflektera:

• Vad var det som hände i oss den dagen anmälan kom?
• Vad kände vi? Rädsla? Ilska? Skam?
• Vad hade vi behövt då?
• Vad behöver vi nu?

Det är vanligt att starka känslor, som skam eller sorg, vänds i ilska eller avståndstagande. Det är ett mänskligt sätt att försöka få kontroll. Men att få bekräftelse på att det är normalt att reagera så, och samtidigt få hjälp att sätta ord på det inre som skett, är avgörande för att kunna bearbeta det som varit.

Att få en orosanmälan är en svår upplevelse. Men med rätt stöd kan det också bli en möjlighet till fördjupad självinsikt, utveckling och fortsatt trygghet både i uppdraget och i sig själv. Men att vara i känsla och samtidigt kunna reflektera är en utmaning man kan behöva hjälp att hantera.

Hur kan processen se ut vid en orosanmälan till socialtjänsten eller en polisanmälan?

När ett familjehem får en orosanmälan eller polisanmälan riktad mot sig, är det socialtjänstens ansvar att agera enligt Socialtjänstlagen. Det första steget är att göra en skyddsbedömning för att avgöra om barnet är i akut fara. Om en polisanmälan har gjorts, inleder Polismyndigheten en förundersökning. Det innebär att polisen samlar in bevis, håller förhör och bedömer om brott har begåtts.

Om socialtjänsten bedömer att situationen inte är akut, görs en förhandsbedömning. Den innebär att socialtjänsten samlar in grundläggande information för att avgöra om en utredning ska inledas. Om en utredning inleds, sker den enligt 20 kap. Socialtjänstlagen och ska vara avslutad inom fyra månader. Under utredningen samlar socialtjänsten in information från olika håll, exempelvis från skola, hälso- och sjukvård, familjehemmet och barnet själv. Syftet är att bedöma om barnet far illa och om familjehemmet är en trygg och lämplig miljö.

Som familjehem har man rätt att ta del av anmälan och att bemöta den. Det är viktigt att vara öppen och samarbetsvillig under processen. Även om det är svårt och kan upplevas obehagligt att bli beskylld för något man inte tycker sig ha gjort, är det viktigt att socialtjänsten och polisen får utreda saken. Som samhälle är det avgörande att alltid undersöka uppgifter om att ett barn kan fara illa.

Om anmälan bedöms som ogrundad avslutas ärendet hos Polismyndigheten, och socialtjänsten kan avsluta sin utredning med att barnet ska vara fortsatt placerat i familjehemmet. Om det bedöms från familjehemmet eller socialtjänstens sida att barnet inte kan bo kvar, avslutas placeringen.

Återigen är det av största vikt att ta stöd från din konsulent. Det här är en svår process men det finns stora möjligheter att återupprätta förtroende och relation, så att placeringen kan fortsätta på ett tryggt sätt.